Röster till vänster om den politiska mittlinjen som växer sig allt starkare börjar kritisera dagens socialdemokratiska partiledning. Trots att partiet går som tåget i opinionen är det något som saknas och som trängts undan av en alltmer utbredd korruption. Den ideologiska kompassen och arvet efter Nils Karleby är idag mer eller mindre bortblåst och lyfts bara fram vid speciella och noga kontrollerade tillfällen.

Stefan Löfven, ordförande för European Socialists och före detta statsminister samt partiledare för S, berättade tidigare att han gått till PR-byrån Rud Pedersen. Nyheten har mötts av krittik från tidigare socialdemokrater som Anna Ardin i ETC. Andra som kritiserar Löfvens vägval på ålderns höst är Eric Rosén, Aftonbladet som menar att

Vad vi vet är att svängdörrarna har ett pris. Steget han tar skadar förtroendet för socialdemokratin. Lika mycket, minst, sabbas när tunga representanter inom arbetarrörelsen går ut och går i god för lobbybranschen som något slags automatiskt gott och nyttigt allmänintresse.

Då blir man i bästa fall bara illamående. Men troligen också uppgiven och föraktfull mot makthavarna.

Bägge när implicit en längtan efter statsmän som Ingvar Carlsson och inte minst Tage Erlander. Som höjda över all misstanke åldrats som just gamla statsmän. Tydliga ideologer som aldrig svikit. Att tidigare statsministrar skulle dra sig tillbaka med värdighet istället och ägna dagarna åt korsordslösning samt matande av duvor. Men detta är sannolikt för mycket begärt. 

Genomkorrupt – Från toppen till botten

Partiet fostrar idag något helt annat.  Något annat som inte minst Ardins beskrivning av stämningen inom partiet från valrörelsen 2010. En kultur och en stämning som i mångt och mycket stämmer.

Jag själv hade samma upplevelse i just den valupptakten och senare valrörelse. En valupptakt som i Stockholm leddes av Mikael Damberg, idag socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson. Damberg menade på vår valupptakt att

”Väljarnas röster är valutan på en marknad av snabbrörliga åsikter och politiska förslag. Vi måste möta väljarna med den produkt som säljer bäst”.

Jag kommer ihåg att jag var den ende vid valupptakten som i plenum ställde frågan

”Var är den ideologiska kompassen och idén i detta? Var är samhällsanalysen, problemföromuleringen och inte minst samhällsriktningen? Har vi övergivit vår Karleby”?

Damberg blev för en gångs skull svarslös och tittade ner i sina papper.  Och fortsatte. Jag fick efter hans genomgång en syrlig kommentar från oppositionsrådet och arbetarkommunens ordförande att det vara ”ofint att ifrågasätta vår Micke”. 

Jag vet inte om det är samma ”Micke” som Ardin hänvisar till i sin beskrivning av sina erfarenheter, men det ligger inte långt ifrån att det kan vara det. Men allt detta sätter ord på något som kan få socialdemokratin att börja formulera vad problemet är med partiet. För partiet har problem, större problem än någonsin tidigare.

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen är tyngda av intern och extern korruption. En korruption som utvecklats under flera decennier. En korruption som smittat av sig i statsförvaltningen som på UD och inom stora delar av vålds- och rättsmonopolet. 

Opinionssiffrorna är luft

Dels som ekonomisk  korruption som den som ser ut att ha institutionaliserats i Botkyrka, dels som det delikatessjäv som blivit uppenbart i framväxten Ilja Batljans fastighetsbolag SBB. Batljan, som under ett decennium hade någon form av rockstjärnestatus inom partiet kunde tämligen enkelt övertyga det förträffliga i att hans partikamrater skulle sälja av skattebetalarna uppbyggd infrastruktur så att han kunde tjäna miljarder åt sig själv genom att nyttja räntenettots effekter. Låga räntor och marknadsmässiga hyror ger en god avkastning.

Nu steg räntorna utanför kalkylen och Batljan framstår som en mer eller mindre klandervärd girigbuk samtidigt som hans uppenbarligen lurade tidigare partikamrater tvingas köpa tillbaka fastigheter i panik. I panik för att inte riskera att polisstationer, som finansierats av skattemedel, hamnar i t.ex kinesisk ägo.

Och det är skattebetalarna som tvingas stå för den förlust som uppstått. Samt inte minst småsparare i SBB som aldrig begrep att deras politiker sålde fastigheter till Batljan som köpte dom för lånade pengar. Dessa gör nu en dubbel förlust beroende på när de klev på charmtåget. Tåget där Batljan lyckades charma alla i sin närvaro.

Trots detta, och trots den kultur av finansiell- och maktkorruption som idag är synlig inom partiet på olika nivåer och som inte minst präglar Utrikesdepartementet där fina tjänster och titlar köps åt enskilda med den rätta värdegrunden på en internationell marknad av toppjobb med skattemedel, är socialdemokraterna snart uppe på Palmes nivåer. Omåttligt populära trots ingen politik finns idag inga moln på himlen. 

Men siffrorna är luft. Det är dagens partiledare Magdalena Andersson som har närmare 40 procent i opinionen, inte partiet. Partiet saknar politik och är idag att betrakta som genomkorrupt med några få lokala och regionala undantag.

Vad som en dag kan komma istället är det ingen som vet. Men den socialdemokratiska kultur som jag själv, men även Anna Ardin och Eric Rosén efterlyser med en tydlig ideologisk bas och som i mitt fall ramas in av Nils Karleby känns långt borta.

För en gångs skull är jag , Ardin och Rosén eniga. Helt eniga. Vi saknar alla ett socialdemokratiskt parti att vara stolta över. Inte dagens genomkorrupta väsen som bara har kvar den egna vinningen för ögonen.